Jag har stickat sedan jag gick i förskola. På kökssoffan i min dagmammas kök, med hunden på trasmattan under fötterna och älgköttbullar med brunsås i magen, lades varv efter varv med räta maskor till varandra. De blev till ojämna, skruttiga, säkert alldeles för korta halsdukar som ingen kunde bära. Men jag var stolt. Jag älskade att se sjalarna växa långsamt, känna garnet mellan fingrarna, handrörelsen när man formar en maska, höra stickorna klirra. Det kändes viktigt och härligt på samma gång. Stort. Vuxet.
Med åldern hamnade stickningen i skymundan för annat som livet ville och krävde. Som vuxen har min vardag snurrat snabbt och ofta okontrollerat. Mitt huvud är fullt av fart och kreativitet, men aldrig har jag lärt mig balansen mellan aktivitet och vila. Vid 38 års ålder tog jag slut. Med barn, villa, jobb och doktorandstudier började jag hoppas att jag skulle råka ut för en olycka. Det var en önskan om att något skulle tvinga mig ur ekorrhjulet, att ingen skulle kunna förvänta sig något av mig. Jag behövde hjälp att få kroppen och hjärnan att varva ner och stanna upp. “Kör på mig bara! Sätt fast min kropp i en slang, vid en säng, så att ingen kan avkräva mig om något. Jag måste få andas!”
Efter många om och med blev jag sjukskriven (utan olycka, tack och lov), men nedvarvningen kom inte av sig själv. Att sätta sig ner kändes svårt och att sitta kvar mer än några sekunder var rent otänkbart. Livet var en centrifug, fullkomligt dränerande i en rasande fart och ångesten blev min ständigt närvarande livskamrat. Då blev stickningen min räddning. Med en stickning för händerna kunde jag vara kreativ, produktiv och effektiv, ångesten fick ett sundare utlopp, samtidigt som kroppen fick vila och hjärnan fokusera på att räkna maskor. Livet bromsade in och blev hanterbart för ett tag.
Från räta maskor i halsdukar utvecklades tekniken så småningom till en tröja, en mössa, ett par vantar. En tråd lades snart till den första och jag provade tvåfärgsstickning. Det gjorde mig fullkomligt betagen! Kreativiteten kan ta all plats den behöver i val av färger, mönster och material. Otåligheten stillas eftersom det går att byta färger och mönster i ett och samma plagg.
Det långsamma hantverket som stickning är blev min absoluta rekreation. Efter ett halvår var jag tillbaka i arbete, men aldrig utan min stickning. Maska för maska hemma, på jobbet, i bilen, på restaurangen, får hjärnan att vila i det mjuka garnet och självkänslan att bottna i kvinnokraften genom historien.
Det skavde att upptäcka att de garner jag köpte stod för en skadlig verksamhet. De flesta garner som jag hade tyckt känts bra i händerna visade sig innehålla ull från länder på andra sidan jorden. När vi har så mycket ull i Norden?! Inte sällan producerades de i verksamheter där djuren for fruktansvärt illa och människorna likaså. Giftiga färger, dåliga arbetsförhållanden, undermåliga löner, inga ledigheter, skalperade och giftbadade får. Hemma satt jag och njöt av det vackra med stickning, men med den insikten blev det svårt. Jag ville inte bidra! “Kan själv” slog till med full kraft!
Nu säljer jag själv garn, för att bidra till något bättre. Jag vill sälja garn som är skapat av ull från får som bor nära mig. Genom att använda garn från Sverige, Norge och andra närliggande länder, blev det också lättare att veta att människorna som arbetar i produktionen har goda villkor och att djuren inte misshandlas på olika sätt. Transporterna blir korta, och reglerna för vilka ämnen som används i färgning, tvättning och andra delar av produktionen blir lättare att få tag på.
Stickning är min kreativa arena. Jag leker med färger, strukturer och modeller. Jag stimuleras av kontraster och förförs av att kunna kombinera stickningens långsamma och mjuka karaktär med starka och (för mig) livsviktiga budskap. Eftersom plaggen blir kvar och kan användas ett helt liv, ja ärvas rentav, blir de en del av historieskrivningen, kvinnokraften, kulturen, inte bara genom färger och mönster utan också konkret med en text om vad som hände i världen när det stickades, vad debatten handlade om, vad vi slogs för just då.
Som enskild individ kan man känna sig kraftlös, som om det man gör inte spelar roll. Ett stickat plagg kan bidra till känslor av kraft, mod och mening. Ett handstickat plagg står sig. Det ger värme, kanske till och med tröst. En iögonfallande stickning drar uppmärksamhet till sig. Jag vill ibland i frustration att människor ska veta var jag står. Att jag fördömer maktgalna världsledares invasioner och övergrepp. Att jag vill hoppa och skrika på grund av orättvisor mot olika minoritetsgrupper, eller överkonsumtionen i vissa världsdelar som människor i andra delar av världen betalar för. Min oro för klimatet och vad vi människor gör eller inte gör för det. Ilskan över svensk migrationspolitik svämmar över. Det överväldigar mig, men jag stickar ur mig frustrationen, klär den i färg och symboler och bär sedan budskapen som stolta skanderar för sig själva, på bussen, ett vimlande torg eller i tandläkarens väntrum. Det är mitt sätt att skicka viktiga meddelanden till allmänheten. Plaggen blir arenan för ilskna, frustrerade, jublande, budskap som alla ska se. Ett slags VMA av ull, lin och silke.